Förlossningsberättelsen - den är ju rätt obligatorisk - men läs på egen risk osv.
Jag tror aldrig jag skrivit någon förlossningsberättelse.
Kanske för att den skulle bli så lång, och så smärtsam, och rätt ångestfylld - men delvis också bara för att jag inte hunnit. Nu tänkte jag ge det ett försök.
Efter en vecka med regelbundna förvärkar - 2 besök för kontroller på förlossningen (måndag och onsdag), första gången för värkarna, andra gången för misstänkt vattenavgång (vilket en bestämd barnmorska visst sa att det inte var) - var jag rätt trött på hela skiten. Kunde det inte bara vara över? På fredagen ökade det där misstänkta vattnet på, och värkarna tog i mer och mer. Jag hjälpte lillasyster att flytta, sprang i trappor och i affärer och framåt kvällen där kändes det liksom inte helt okej längre - men ändå helt överkomligt. Ringde förlossningen för tvåhundrafemtioelfte gången för att förbereda dem på att vi kanske skulle komma in relativt snart, stannade hemma hela natten med varmvatten och varma kuddar.
Vid halv 6 på lördag morgon bestämde vi oss för att ändå åka in, han precis säga hej då till morgonskiftet och blev inhysta i rum 4 (igen?!). De kände, och trots bra aktion var jag öppen en halv centimeter. Jupp, alltså nästan ingenting. Eftersom vattnet gått för länge sen fick vi vara kvar ändå, med pencilin var sjätte timme. De testade metod på metod för att få det att komma någonvart men så gott som ingenting hände. Detta trots upprepade positiva tillrop om att "när jag kommer tillbaka imorgon då ska du se att barnet är fött".
Under söndagen satte de på droppet, det fruktansvärda värkstimulerande droppet - eftersom det enda som hjälp hittills var att ta hål på hinnor och ge lavemang för att få upp mig till 4 centimeter. Oerhört nedslagen var en då. Värkarna tog i som bara den, lustgasen slutade snart verka och jag bad snabbt om en ryggbedövning - som lyckades ta lite snett så känseln var kvar i ena höften medan andra benet var helt bortdomnat. Kunde alltså inte gå själv eller stå själv. Trots det hände absolut ingenting, vid midnatt var det fortfarande 4 centimeter öppet och jag bönade och bad om att få droppet avstängt - hade värkar varje minut men ingenting hände. En bitter doktor gav efter flera timmar med sig och lät mig sluta med droppet, och berättade att något snitt kunde jag då inte få förrän tidigast måndag morgon (och jag som trodde att de ville ha ut ungen innan måndag lunch med tanke på att vattnet hade gått).
Sen lyste allt upp, på 4 timmar sömn utan dropp med bedövning var jag helt plötsligt fullt öppen och vid åtta på måndag morgon - precis in i nya skiftet (typ det 10:e vi gick igenom eller så) fick jag ÄNTLIGEN börja krysta. Det måste varit det häftigaste jag någonsin varit med om, att milimeter för milimeter trycka ut mitt lilla barn ur mig. Jag förväntade mig smärta, brännande förbannad smärta, men kände nästan ingenting. Det var nästan lite utomkroppsligt att vara där. Jag minns inte tiden, minns inte smärta, minns knappt den extra kvinnan som hjälpte till att trycka på uppifrån på slutet, bara träningsvärken efteråt efter att ha spänt varje muskel i hela kroppen.
Och så plötsligt var han där. 10.40 var klockan. Ett skrik, en sambo som andlöst viskade "det är en pojke" och en överväldigande overklighetskänsla. Han var där. Vår son. Han skrek som en illbatting, men gosade ganska snabbt in sig vid bröstet och åt för första gången. Att det rusade in typ 4 sköterskor samtidigt märkte jag inte, jag såg bara honom. Min son.
Ja, jag höll på att förblöda litegranna för att livmodern inte orkade dra ihop sig. Det behövdes en hel massa mediciner och nya dropp och grejer för att få koll på det, men jag klarade mig utan ett enda stygn eller spricka. Vår barnmorska var fantastisk. Alla barnmorskorna var fantastiska. När epiduralen släppte kunde jag börja gå runt också. Gå runt med min son. Vår son.
Vår Noah.
