Ett år som bloggare, 6 månader som förälder - vilket äventyr
För ett drygt år sedan började jag blogga om det växande livet i min mage. Den lilla sparkande klumpen som redan då höll mig vaken på nätterna med sina sparkar, som gav illamående och halsbränna och sådär mycket fjärilar i magen att man knappt visste vad en skulle ta sig till. Som följde med mig på allt, festivaler och nollning och allt möjligt annat.
Att vara gravid var ett äventyr i sig.
Att vara gravid var ett äventyr i sig.
För ett halvår sen började sen det riktiga äventyret med vår son som bara dök upp efter 52 timmar på förlossningen. Vår lille kille som redan från början bara ville stå upp, ville kunna själv och som nu förvånar oss varje dag med de nya sakerna han lär sig. Vår lilla Noah, som rullar och ålar, går med sin gåvagn lite stapplande famlande. Som anstränger sig allt han har för att säga maaamaaaa, baabaaa, jajajajaja, och massa andra coola ljud vi aldrig hört förut. Som hostar och rosslar just nu, men som vi älskar mer än något annat i hela världen.
Vilket äventyr vi gett oss in på ändå. Jag vet inte vad jag trodde innan, mer mys säkert - mer bära runt ett litet sprattlande knyte som liksom mest skulle le och skratta och mysa. Visst myser vi en massa, men det är så mycket mer. Att vandra varv på varv på varv runt i lägenheten, antingen med honom i famnen eller honom gående framför hållande i mina händer. Att byta blöja och pyjamas mitt i natten, halvsovandes, för att den rackarns blöjan läckt över halva sängen så att det är blött och luktar kiss. Att skratta ihop till Apan Fin som vi redan läst så många gånger att jag kan den utantill.
Att vara förälder är det svåraste, mest utmattande uppdrag jag någonsin tagit på mig - men jag skulle inte välja bort det för någonting.
